När hjärtat och hjärna inte samarbetar
D day som har närmat sig med stormsteg utan att jag ens ville
sista dagarna hade jag tänkt hinna med så mycket, tänkte att vi skulle hinna hänga och vara syskon
tiden räckte inte till
som vanligt
hur som helst
här ligger jag nu med röd sprängda ögon och huvudet känns som överkört
inte bara en gång, någon har backat och kört på igen
ja, ni kanske har hunnit plussa ihop
ett plus noll plus en miljard blir att min bror för 6 min klev på ett plan som sedan ska bli ett nytt kapitel i hans liv,
så himla kul, men bara för honom
för hemma lämnar han en syster som helt plötsligt inte känner sig speciellt hel
den här dagen blev som jag befarade
fett jävla jobbig
har lyssnat på kung musiken hela dagen
vet inte varför men typ en timme innan vi skulle åka till flygplatsen så var det inte peppande musik som var på min spotify list
chocken i samband med lugn musik resulterade i det storta faktumet
faktumet att han kommer va borta i 9 månader
jag vet inte hur ni har det
men hur länge är någon borta så länge? det händer inte
och i min värld får det inte hända nu
ledsen och ego och lämnad
skit löjlig
tro mig
men om man känner så som jag nu, måste tillägga att mina hormoner fortfarande inte verkar vilja mig väl
hur känns det då när någon dör?
inget om döden nu va
ego är jag som sagt
han kommer missa så mycket
han kommer missa att bära sin systerson som nyfödd
missa mig som höggravid då jag vaggar utan hejd
missa 4 månader av det som blir mitt viktagaste
gaah, det är så lång tid
måste andas lite
det är tomt men han är bara ett samtal bort,
nu vill jag att någon ger mig en fet jävla alvedon
Åh, vad fint skrivet Sandra! Tänk ändå hur mycket roligt han kommer uppleva. Jag jämför med min lillebror som inte tar sig längre än till köpingen i Vännäs, det är knappt att han vet hur man går på konsum för att köpa en korvring.
Jaa, jag vet hur det är. När jag var gravid så flyttade en av mina bästa kompisar till ett annat land och var borta i 2 och ett halvt jävla år, en evighet alltså.
Det känns som att världen rasar och om det beror på gravidhormoner eller det faktum att man vill att alla ens närmaste ska vara i närheten då det sannolikt störta i ens liv inträffar det vet jag inte men, jag minns det kändes förjävligt hursom.
Men Sandra, tänk att 4 månader av hela ert barns liv är egentligen inte speciellt lång tid, även om det känns som så nu.
Och vilken tur att han far nu och inte om 3 år då lillkillen eran skulle förstå det själv.
Tänker på dig finaste. Läser igenom hela din blogg, typiskt det ska vara. Jag skickar en kram iallafall, fattar din saknad. Puss vackraste.